Vissa av er kommer säkert tycka att jag är ut löjlig, men ja ja, tyck va fan ni vill, jag har känslor som alla andra! Och Molle var, eller är min bror, så jag blir och är lika ledsen som alla andra som förlorat ett syskon eller barn!
Kan ju börja med att skriva att min syster var under den tiden på semester med pappa i Spanien. Innan de åkte sa hon till Molle "Vi ses sen när jag kommer hem igen".
Alltså allt som jag kommer berätta nu skedde under tiden de satt i flygplanet påväg hem från Spanien..
Det började med att Molle väckte Peter (min mammas sambo) ganska tidigt på morgonen, och ville gå ut. Så Peter släppte ut Molle på baksidan av trädgården. Något som Molle då gjorde som han aldrig brukade göra annars var att springa in till grannen, dock låg de ju också och sov. Men nu i efterhand kan man tänka sig att det skulle vara ett sätt för honom att säga hejdå, för förmodligen visste han redan..
Senare på morgonen när han skulle äta, ville han inte ha sin mat. Så hade det vart en gång tidigare, ca 6 månader innan. Men då hade det bara vart någon bacill som gjort att han inte ville äta, men då satte jag mig och matade honom. Eller ah tvingade honom att äta..
Och bara en kort tid efter, samma dag hade han blivit bra igen.
Och jag hoppades ju även denna gång att det skulle vara samma sak.
Men senare under dagen blev han även vinglig och ville inte gå, så han låg ner hela tiden. Och till slut kunde han inte stå upp alls, och alltså inte heller gå.
Så mamma ringde vetrinären och hon sa att hon tyckte att vi skulle komma in med Molle, senare samma dag, och sa att det inte verkade så bra.
Vi förstod ju redan då...
När vi skulle åka till vetrinären, fick jag och mamma hjälpas åt att bära Molle till bilen, och in till vetrinären eftersom han inte kunde varken stå upp eller gå själv.
När vetrinären sedan tog proverna på honom visade det sig att han förmodligen hade haft en tumör på mjälten, som gjort att den spruckit och därav allt det som hänt..
Vetrinären sa självklart kan man försöka göra så att han blir bra igen. Men eftersom han går på starka mediciner redan (då han haft problem med sina leder i många år), och faktiskt nästan är 12 år, är det nog bättre att låta honom somna in...
Så det var det han fick göra, älskade lilla Molle!
Senare i bilden påväg hem, ringer pappa och säger att de landat, eftersom jag lovat att vi skulle hämta honom och lillasyster.
Han undrar varför jag gråter, och jag säger helt oväntat att vi avlivat Molle.
Pappa har ju också levt med Molle, 1 år i Stenungsund och passat honom miljontals med gånger...
Saknar dig Molle, och tänker på dig ofta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar